Idag är det tio år sedan min värld vändes upp och ner för första gången.
Jag var nyss fyllda 18 år och vi var ett gäng som hade startat en lokalavdelning för Attac i Hudiksvall. Attac var en modern folkrörelse där unga som gamla, oavsett politisk inriktning samlades i tron på en annan värld. Jag gick med för mitt engagemang i globaliseringsfrågor; som skuldavskrivning för de fattigaste länderna, Tobinskatt för att reglera valutaspekulation och som finansiering till fattigdomsbekämpning och fair trade. (Jag var aldrig mot globalisering, som vissa försöker skriva historien utifrån).
Vi hörde talas om EU-toppmötet i Göteborg i juni 2001 och den folkfest för demokrati som skulle hållas samtidigt. En hel tältby med seminarier, panelsamtal och workshop. Tre stora demonstrationer med tusentals människor. Alla skulle dit; fältbiologer, fackförbund, solidaritetsorganisationer, politiska partier, minoritetsgrupper, hundratals NGOs… Samorganisationen Gbg01 bestod av 80 organisationer som samarbetade för att ”organisera folkliga ickevåldsaktiviteter” i samband toppmötet.
Vi var inte naiva i bemärkelsen att vi trodde att det inte fanns en risk att det skulle förekomma våld i Göteborg. Det hade blivit våldsamma konfrontationer på flera toppmöten innan Göteborg. Vi bjöd in ett ickevåldsnätverk till Hudiksvall för att vi skulle få lära oss hur man hanterar och tar sig ur våldsamma situationer. Min bild var att det i vissa fall förekommit övervåld från poliser på tidigare toppmöten (redan då fanns virala bilder och filmer), men att det var i situationer där även demonstranten uppträtt hotfullt och aggressivt. Jag och mina vänner hade alltså inget ont att förvänta oss. Där var vi naiva.
Det som sedan följde var tre dagar av omvärldsförändring för mig och mina vänner. Det dröjde veckor, månader, kanske år innan vi hade landat i hur vi förändrats som människor efter Gbg01.
Det första som hände var att polisen spärrade av den skola som vi bodde på med containrar, ljög för oss och uppträdde nonchalant, trots att vi gjorde allt för att vara medgörliga och försökte upprätta en dialog mellan polisen och de många rädda och arga ungdomarna som bodde på skolan. När stämningen på skolan började bli hotfull var det en handfull av oss som släpptes ut efter att ha blivit visiterade. Där stod vi på en gata i Göteborg, en stad jag knappt besökt, visste inte var vi skulle ta vägen eller varför vi behandlades så illa av polisen.
Jag minns de stora böljande folkfesterna till demonstrationer som vi gick i. Tusentals människor som dansade, ropade och demonstrerade utifrån ickevåldsprinciper.
Men det jag också minns är förstås våldet och brutaliteten. När vi försökt stoppa en tysk från att slå sönder ett skyltfönster – och lyckades – bara för att bli bortjagade av en polis med häst. När min då 17åriga vän fick batongslag över armen när han gick över en bro för att att sig bort från våldet uppemot avenyn. Som när en polis skällde ut oss för att vi frågade efter den säkraste vägen till skolan där vi bodde.
Men jag minns också den märkliga mediebild som började målas upp för alla som inte var i Göteborg. Mina föräldrar ringde oroade för att det var fullt krig i hela staden, när vi satt och hade picknick och lyssnade på ett tältseminarium om jordbrukspolitik i solen. För våldet var inte konstant.
Våldet var koncentrerat till vissa tillfällen.
- Ovan nämnda avspärrning av Hvitfeldska slutade efter många timmars inspärrning och ryktesspridning om vad polisens syfte med aktionen var med kravaller.
- Den antikapitalistiska marschen som efter polisinsats ledde till förstörelsen av Avenyn. När folkmassan sprang ner mot avenyn så avvek dock polisen och lät vandalerna härja fritt med skyltfönster och busskurer i 20 minuter.
- Och så Reclaim the streets som efter polisinsats och nazistbråk spårade ut i kravaller.
Dessutom gjorde polisen två andra insatser mot en fredlig manifestation på Järntorget och nationella insatsstyrkan stormade Schillerska gymnasiet där de brutalt gav sig på sovande människor, bland annat
min tremänning Jenny. Vid de tillfällena var det dock bara polisen som använde våld och de har inte blivit lika uppmärksammade som bilderna från de tre övre händelserna.
Jag kan vara tydlig: Jag är emot allt användannde av våld (förutom direkt självförsvar). Jag försvarar inte de som kastar gatsten mot poliser eller smällare och raketer mot polishästar och -hundar. Jag har ingen förståelse för hur man slår sönder skyltfönster eller gatukurer. Jag ställer mig inte bakom att man välter och slår sönder polisbilar. Jag kan verkligen sätta mig in i skräcken den enskilda polisen känner i en pressad situation som de tre kravallerna i Göteborg var.
MEN – mina ståndpunkter både direkt efter Göteborg och idag är i mångt och mycket samma.
* Svensk polis måste ha förmågan att hantera upp till 200 våldsverkare under en hel helgs toppmöte. Att den svenska poliskåren inte förmår att skydda toppmötet, staden och dess invånare och de fredliga demonstranterna mot dessa få våldsverkare är helt oacceptabelt. I Göteborg prioriterade man att skydda toppmötet och lämnade staden, dess invånare och oss fredliga demonstranter att skydda oss själva. Dessutom var det många helt oskyldiga människor som inte bara lämnades utan skydd – utan dessutom blev utsatta för våld av poliser. Det måste alltid vara helt oacceptabelt.
* Samhället måste ha högre förväntningar på en enskild polis i en pressad situation som en pressad ung demonstrant i samma situation. Ibland uttrycks sympatier för polisens övervåld med argument som att ”det var ju en svår situation”. Det argumentet skulle man lika gärna kunna använda mot dem som kastade sten mot poliser. Det är möjligen en förklaringsmodell – men den kan inte accepteras. Och särskilt inte av den yrkeskår vi ger våldsmonopol.
* ”Guilt by association” är inte en giltig argumentation för människor i våldsamma situationer. Lika lite som barnfamiljen på fotboll är ansvariga för huliganvåldet är en fredlig demonstrant ansvarig för våld i samband med demonstrationer.
I flera år efter Göteborgsmötet tyckte jag att det var obehagligt att höra polissirener. Det signalerade för mig fara snarare än trygghet. Mitt förtroende för staten, polisen och rättsväsendet sjönk i botten. Varje ung människa som förlorar sitt förtroende för rättssamhället är en stor förlust för samhället.
Idag, 2011, har många av såren läkt. Jag är fortfarane politiskt engagerad. Men – jag är fortfarande orolig för hur svensk polis skulle hantera en liknande situation igen. Jag tyckte aldrig att polisledningen uttryckte någon medvetenhet om sin egen roll i vad som gick fel i Göteborg.
Fler: Elin Grelsson, Aftonbladet
