I söndags var det partiledardebatt, en debatt som man kan säga lite allt möjligt om. Men det som jag tyckte var mest anmärkningsvärt var hur Maud Olofsson hanterade frågan om att flera C-ledamöter säger sig vilja rösta emot kärnkraftsuppgörelsen när den kommer till riksdagen.
”Den kommer att passera riksdagen”, lovar Olofsson dyrt och heligt.
”Men du har ju ledamöter som vill rösta emot den”, påminner programledarna.
”Det tar jag hand om”, försäkrar C-ledaren.
Visst förstår jag att det är såhär partipolitik kan fungera, när den är som sämst. Att riksdagsledamöter tystas, mutas och/eller hotas för att följa partilinjen i känsliga uppgörelser. Men att öppet stoltsera med det i media tycker jag är magstarkt.
Är den sortens ledarskap något att stoltsera med?
Fler: Christian Valtersson på Alliansfritt Sverige, Birger Schlaug
