Anders Wallner

Riksförbundet EKHO, för kristna hbtq-personer, arrangerar ett ungdomsläger i sommar. För att marknadsföra sig vände de sig bland annat till tidningen Dagen för att annonsera. Först fick de inget svar, så efter en andra förfrågan hör en säljare av sig med svaret att tidningens chefredaktör och ansvariga utgivare Elisabeth Sandlund bestämt att annonsen inte kan publiceras.

Varför? Jo, för att den strider mot tidningens ”policy”. Hon menar att ”utlevd homosexualitet” är en svår och känslig fråga för en stor del av Dagens läsekrets.

Därför publicerar, bland många andra, min vän och vikarie Robert Damberg annonsen. Jag också. Gör det du med.

edit: Dagen förklarar sin policy.

Ikväll fick jag äntligen se No Tears for Queers som turnerar Sverige runt och spelas på framför allt gymnasieskolor. Föreställningen bygger på boken med samma namn av Johan Hilton. Det är en väldigt stark pjäs om hatbrott, våld, homofobi och den destruktiva mansrollen. Det var få skratt men många tårar i publiken. Jag måste också särskilt nämna Helena Sandströms skådespelarprestation. (Hon kommer att gå väldigt långt.)

Jag fotades i somras för att medverka på marknadsföringsmaterialet för föreställningen, på ett vykort/affisch där jag och andra hbt-personer (bland annat Facuno Unia, som blev misshandlad under Pride 2003) visar upp vita ark där vi berättar om när vi utsatts för kränkande, diskriminerande eller rå behandling – för att vi är hbt-personer.

Jag poserar med texten ”Jag blev kallad bög när jag var 8.”. Från början stod det också ”Jag blev ledsen.” Det låter kanske inte som ett hatbrott eller kränkande behandling, men för mig minns jag det så väl som det tillfälle då jag lärde mig att ”bög” var ett skällsord. Jag fick det kastat i ansiktet tillsammans med hånskratt och gick hem och grät. Självklart passar man sig för att bli kallad det igen. Det är den sortens tidiga episoder som stänger in oss i garderoben – då de gör att jag och många andra inte har verktyg för att förstå sina känslor som utvecklas under puberteten och som sedan väljer att leva dolt. Vissa gör det hela livet.

Samma metoder ligger till grund för det hat många män utvecklar mot feminina män, bögar och hbt-personer. Det hat som i sin råaste form innebär att man hoppar på någons huvud, slår sönder skallen, skär av halsen och lämnar personen att dö ensam vid ett staket eller i en brunn. Det är den brutala konsekvensen som No tears sätter fingret på. Förhoppningsvis väcker det engagemanget att jobba även i den andra änden, med 8-åringarna som inte ska behöva bli ledsna över att bli kallad ”bög”.

Sydsvenskan skriver idag om de nya reglerna för blodgivning: att homo- och bisexuella män (eller det mer toleranspolitiskt korrekta ”gaymän”) nu får donera blod, med undantag för dom som inte lever i celibat:
”Dessa män [män som haft sex med män] ska nu få ge blod om de har avstått från sex med andra män i ett år.”

Socialstyrelsen uttrycker som vanligt sitt mantra ”det är inte en mänsklig rättighet att lämna blod”. Min vän Markus som uttalar sig i artikeln håller med men fortsätter logiken, ”men det är en mänsklig skyldighet som förvägras vissa människor”. Det citatet är dock inte återgivet i artikeln, utan i hans blogg.

Självklart är säkerheten grundläggande i ett system för blodtransfusioner. Men den bedömda större smittorisken för en heterokille (som får vänta tre månader efter sin senaste nya sexrelation som inletts) kontra en ”gayman” (som får vänta ett år efter sitt senaste samlag; oavsett med vem det var) känns inte så vetenskapligt belagd. Att ha olika regler för samkönade och olikkönade sexuella relationer känns på något sätt väldigt 00-tal.

En heterosexuell man som bytt sexpartner måste vänta tre månader innan han kan ge blod, men en homosexuell man måste leva i celibat i ett år.

Jag var och testade mitt blod som 18-åring, för att se om jag hade tillräckligt bra kvalitet för att kunna donera. Det hade jag. Men på grund av Socialstyrelsens regler kommer jag aldrig att kunna bidra till att minska blodbristen.