Anders Wallner

Annika Lillemets skrev sin artikel Politisk fantasi och klarspråk gör Miljöpartiet till en kraft för verklig grön omställning på Newsmill den 17 mars 2011.

I ett ordmoln på Annikas text framstår orden istället, vill, mer, måste, samhälle som mest centrala.

Annika Lillemets slår från början fast att ett grönt parti har två politiska fiender: ökande sociala klyftor och ekologiska problem. Att möta klimathotet och att arbeta för rättvis fördelning får lika stora delar av argumentationen. Den gröna poängen är för Annika att värdera människors välbefinnande och miljön högre än vinstutdelning till bolag. Annika känner, som så många av oss, en frihet efter valrörelsen att det rödgröna samarbetet är över. Hon vill använda det gröna perspektivet för att utmana tankemönster hos partipolitiken och medborgarna och lyfta blicken: Vad kommer efter konsumtions- och tillväxtsamhället? Hon vill byta färdriktning mot det samhället redan nu.

Inom miljöfrågorna argumenterar hon för hur förnybar energi kan decentralisera världsekonomin och hur politiska maktmedel kan användas för att främja grön utveckling (investeringar av pensionskapital, offentlig upphandling, återupprättande av lokala bankväsenden).

Inom de sociala frågorna vänder hon sig emot ”arbetslinjen” och att ständigt ökande lönarbete ska utgöra framtidens skattebasen. Hon vill se andra baser, som finansiella transaktioner och miljöpåverkan för att kunna minska arbetstiden och överkonsumtionen. Hon vill även införa någon slags basinkomst. Hon hänvisar till professor Tim Jackson, EU-parlamentet och boken ”Jämlikhetsanden” i sin argumentation.

(Annikas prioriteringar rimmar väl med partistyrelsens val av rådslagsfrågor för mandatperioden: energi och framtidens välfärd)

Annika lyfter fram sin bakgrund som civilingenjör. Hon kallar sig teknikoptimist – och realist då hon menar att det behövs både ny miljöteknik och nya normer. Hon väver ihop, ur hennes gröna perspektiv, negativa samhällsföreteelser som vapenexport, icke-våld, könsmaktsordningen och ideologiska utförsäljningar med de gröna svaren – till exempel lokala företag, solidaritet med djur och ökat inflytande. Här gör hon markeringar för vad som, för henne, är de viktiga grundbultarna i grön ideologi. Hon vänder sig emot höger/vänster-skalan och tar avstånd från båda polerna på den traditionella politiska skalan.

Annika bygger sitt politiska engagemang på när hon upplever förtryck, orättvisor och maktkoncentration.Hon vill inte att MP blir ett parti bara för en välmående medelklass utan ta tydligt ställning för solidaritet med fattiga och svaga. Inte öppna plånboken för reformer som lockar medleklassen, utan snarare vädja till dess solidariska sidor. Hon menar också att hon saknat den opinionsbildande delen av partipolitiken i Miljöpartiet de senaste åren. Hon menar att hon under sina år i kommunpoltiken lärt sig hur det går att behålla fokuset på det gröna målet i det dagliga tröskandet av handlingar och ärenden.

Min fråga till Annika blir på ett område som jag själv funderat mycket på. Hur tycker hon att organisationen ska förändras så att grön ideologi ska kunna genomsyra all vår politik, när vi så snabbt vuxit med så många tusen medlemmar?

Tio gröna språkrörskandidater åt supé i Rio. En satte i halsen och så blev de bara nio… Nja, inte riktigt så morbidt gick det till när de tio personer som ställer upp som språkrörskandidater samlades på Debaser Medis i helgen. Tvärtemot barnramsan från Agatha Christies deckare så har språkrörskandidaterna snarare tillkommit i jämn takt under våren.

Det är roligt att den öppna processen nu är igång. Jag tycker nämligen inte att det räcker med att kandidater ”kommer ut”, jag vill också se att medlemmarna diskuterar, analyserar och frågar ut kandidaterna och deras respektive tankar om partiet.

Jag har försökt dra mitt strå till den processstacken genom att skriva om kandidaternas texter här på bloggen. Sju av kandidaterna har jag redan skrivit om: Mikaela Valtersson, Gunvor G Ericson, Gustav Fridolin, Bodil Ceballos, Akko Karlsson, Åsa Romson och Joakim Pihlstrand-Trulp). Två till har jag haft mailkontakt med – Tina Ehn och Annika Lillemets – så jag vet att de är på g med sina lanseringstexter. Den tionde kandidaten, Torbjörn Grannholm, var jag obekant med fram till i söndags.

När jag började skriva om språkrörskandidaterna fick jag en hel del frågor av typen ”men ska du verkligen skriva om den kandidaten? Han/hon kommer väl inte att bli vald?”. Den sortens spekulationer tycker jag är irrelevant. Alla kandidaturer ska bemötas med största respekt. Bakom ett beslut att kandidera till ett uppdrag av den här typen ligger ett moget övervägande. Det kan mycket väl vara så att personer som ställer upp inte tänker att han/hon inte har särskilt stora chanser att bli vald. Men särskilt då är det relevant att lyssna på den personen. Personen kan ha en anledning att ställa upp som är minst lika viktigt som det eventuella valet av ens egen person. Det kan vara så att personen tycker att Miljöpartiet saknar något som är centralt för ett grönt parti. Och det måste vi diskutera.

På utfrågningen igår lyftes några av MPs svaga sidor. Vår medlemskårs homogena sammansättning i vit medelklass. Våra politiska ”vita fläckar” där vi inte utvecklat politik på länge. Vår ökning i storstäder och möjligheter på landsbygden. Slagsidan helgrön idealism och kompromissad pragmatism. Självklart ska de konflikterna och andra diskuteras i processen fram till ett språkrörsval.

Här är några citat av de tio kandidaterna:
”Företagen måste ta ett större ansvar för mänskliga rättigheter och miljö” Bodil Ceballos
”Även om vi inte fick regeringsmakten så vann vi valet ändå” Tina Ehn
”Både högern och vänstern sitter fast i tankemässiga lådor” Torbjörn Gannholm
”Ett samhälle med stora klyftor ger ohälsa.” Gunvor G Ericson
”En på varje arbetsplats och en i varje förening ska känna en person som varit med och format Miljopartiet” Gustav Fridolin
”Jag brinner för öppna gränser och människors rätt att röra sig fritt i världen” Mikaela Valtersson
”Vi måste gå från att beskatta arbete och istället beskatta konsumtion och prylar” Akko Karlsson
”Vi är det partiet i Sverige som står för ett samhälle som fungerar” Joakim Pihlstrand-Trulp
”Vi måste ha duktiga pedagoger som språkrör” Åsa Romson
”Människor längtar efter visioner i politiken” Annika Lillemets

Det kommer snart att gå att se utfrågningen i videoformat och vad jag förstår planeras det också fler utfrågningar – bland annat i Göteborg och i Skåne. Vi partisekreterarkandidater kommer att frågas ut näst-nästa söndag i Stockholm.

Fler: Det twittrades en del från utfrågningen under taggen #NyaMP. Åsa Romson, Akko Karlsson, Makthavare, Maria Ferm, DN. Hela utfrågningen går att se online.

I början av januari började jag skriva om de språkrörskandidater som outat sig för medlemmarna. Idag är det den 15:e januari och sista dagen för att kandidera till de uppdrag som väljs på kongressen (i alla fall om man vill bli valberedningens förslag).

Här är de kandidater som kommit ut:

* Mikaela Valtersson (som jag skrev om 2/1) har sedan dess figurerat flitigt i medier, både som ekonomisk-politisk talesperson och språkrörskandidat, bland annat om kärnkraft på SVT Debatt, om miljö-, och klimatpolitik i lokala tidningar och i Rapport om att vi är kritiska till ännu ett jobbskatteavdrag. Mikaela går att följa på facebook och twitter.

Jag tror att första gången jag träffade Mikaela var när hon hade en dragning om rådslaget för socialförsäkringssystemet när jag satt i partistyrelsen. Jag hade förstås sett henne i parti- och mediala sammanhang tidigare, men jag minns att jag slogs av en känsla av professionalism – hon hade verkligen koll på vad hon pratade om. Hon imponerade och har sedan dess fortsatt att imponera på, och inspirera, mig.

Gunvor G Ericson (3/1) har bland annat skrivit om rökfri miljö även på slottet i Expressen och har påbörjat riksdagsarbetet med folkhälsopolitiken. Det går att följa Gunvor på hennes blogg, på facebook och twitter.

Gunvor och jag satt båda i partistyrelsen 2007. Inför kongressen är det kutym att ps- och riksdagsledamöter inte skriver egna motioner, men hon skrev ändå en om jämställdhet och föräldraförsäkringen. Som hon förstås, i egenskap av jämställdhetspolitiskt ansvarig, föreslog bifall på. Det var kaxigt och – feministiskt helt korrekt. Jag minns att jag då skrev ett sms, tvärs över bordet, och tyckte att hon borde sikta på att bli minister.

Gustav Fridolin (4/1) har bland annat blivit intervjuad i Nyhetsmorgon om grön politik . Gustav går att följa på facebook.

En av de första gångerna jag hade kontakt med Gustav var jag folkhögskolestudent och mailade en erbjudan om att ta del av min uppsats om rättvis handel till en riksdagsledamot. Han var den enda av ledamöterna som svarade – och ville dessutom att jag skulle skriva en riksdagsmotion som han (och Ulf Holm) lämnade in. Jag tror att Gustav är en av de största anledningarna till att jag gick med i partiet.

Bodil Ceballos (5/1) har återupptagit riksdagsarbetet med utrikesfrågorna. Bodil går att följa på twitter.

Bodil var utrikespolitiskt ansvarig när jag var internationellt ansvarig i partistyrelsen. Det var skönt att ha en motsvarighet i riksdagen som hade samma engagemang för bistånd, fair trade och migration och vi enades i ambitioner om regeringens sänkningar av biståndet i budgeten. En väldigt bra inskolning för mig att få jobba tillsammans med en så erfaren politiker.

Åsa Romson (6/1) har varit ute i debatten om vargjakt och utsläppsrätter. Åsa går att följa på facebook, twitter och blogg/hemsida.

Åsa satt i internationella kommittén när jag blev invald i partistyrelsen så vi delade det uppdraget under en kort period. Jag blev imponerad av hennes naturliga tyngd och öppna sätt när vi träffades. Hon kan förklara snåriga WTO-regler så att de går att ta till sig för oss alla.

Akko Karlsson (7/1) har bjudit in sig själv (och andra kandidtaer) att delta på region- och kommunavdelningars möten via it-lösningar. Hon har också skrivit i Aftonbladet. Akko bloggar och går att följa på twitter.

Akko kom in i partistyrelsen samtidigt som jag 2007 och har alltid tyckt om hennes förmåga att ta till sig nya resonemang och tankar. Hon är väldigt öppensinnad och tar till sig – och sprider – nya perspektiv och tankar. Senast har hon implementerat ett it-system för digitala möten i sin hemregion. Det blev jag informerad om genom att hon bjöd in mig dit via facebook.

Joakim Pihlstrand-Trulp (13/1) har skrivit i Aftonbladet. Hen går
att följa i sin blogg.

En av de första sakerna jag gjorde inom de gröna var en kort anställning för Grön Ungdom i Stockholmsregionen, då Joakim var språkrör. Hen var väldigt engagerad i queerfrågor och alternativa mötesformer, frågor som jag då tyckte var väldigt spännande att se att något så stelt som ett parti hade tagit åt sig.

Vid midnatt inatt kommer det att bli offentligt vilka som kandiderar till de olika uppdragen. Då får vi se om det finns fler kandidater. Sedan återstår för valberedningen att ta fram ett förslag och kongressombuden att bestämma sig för vem de ska stödja.

Men min poäng med att lotsa läsarna av den här bloggen till språkrörskandidaternas texter och kontaktuppgifter är egentligen att jag vill bidra till den öppna processen. En öppen process kan inte bara handla om att kandidater är öppna med att de vill – alla som inte kandiderar har också en möjlighet att ställa frågor till kandidaterna för att höja partiets kunskap om de olika personernas förtjänster och tankar så att vi gemensamt kan ta ett så bra beslut som möjligt. Det kan också handla om att öppet ta ställning för den kandidat man tycker är den bästa, för att på så sätt leda processen framåt.

Joakim Pihlstrand-Trulp kom ut som kandidat i DN den 27/12 och har sedan dess författat fyra blogginlägg för att sammanfatta sin kandidatur (det senaste igår) Det är den i särklass längsta kandidatpresentationen (hittills), så min analys blir mer koncentrerad.

Längden gör också att ordmolnet blir lite svårtolkat: Miljöpartiet, andra, språkrör, gröna, behöver, också.

Joakims första text tar avstamp i hens fyraåriga avbrott från partipolitiken. Hen har aldrig tvivlat på sin ideologiska hemvist, men däremot haft en misstro mot det partipolitiska systemet. Hen säger sig ha lärt sig det politiska ”spelet”, men inte velat spela det. Hen är väldigt kritisk till hur partiet utvecklats under åren och menar att vi fått en realpolitisk ”slagsida” och skyfflat undan stora delar av vår politik. Hen vill se ett parti som bygger på 70% idealism och 30% realpolitik – inte tvärtom: ”Miljöpartiets parlamentariska roll är viktig, men underordnad det viktigare arbetet med att medvetandegöra människor.” Hen är kritisk till de kompromisser som Miljöpartiet gjort i samarbetet med socialdemokratin, inte bara inom de rödgröna utan även i samarbetet med tidigare s-regeringar.

Joakim har valt att kandidera bland annat för att det av principskäl ska finnas fler än en kandidat (till manligt språkrör). Hen menar också att det är grönt att välja språkrör som inte redan har tunga politiska uppdrag (som riksdagsplats) och även att välja personer som inte redan har starka mediala plattform. Hen gör också en poäng av att två av våra mest framträdande språkrör, Birger Schlaug och Maria Wetterstrand inte var självskrivna som språkrör när de valdes, men växte med uppgiften.

Joakim listar och kommenterar de frågor hen ser som mest angelägna att driva som språkrör. De förefaller vara till viss del i fallande skala:
- Grön ekonomi (kretsloppstänkande, skatteväxling)
- Tillväxt, konsumtion och social rättvisa (välfärdsmått, social rättvisa, ändrad livsstil)
- Arbetstidsförkortning och livskvalitet (ta ut teknisk effektivisering i sänkt arbetstid)
- Miljö (resurshushållning, försiktighetsprincipen)
Och därefter räknar hen upp energi, klimathot, mat och livsrespekt, demokrati, media och reklam, antidiskriminering, integration och flyktingpolitik.

Joakim trycker på att språkrörens kompass är partiprogrammet. Hen vill se ärlighet som en politisk strategi, alltid stå för partiprogrammets skrivningar (underförstått att språkrören idag inte gör det?) – och vill inte se ökade väljarsympatier och medlemsantal som mål i sig. Partiet ska ha som syfte att med inom- och utomparlamentariska metoder få en grön omställning. Hen avslutar med att trycka på samspelet med gräsrotsmedlemmar som centralt.

Något som varit gemensamt för samtliga tidigare språkrörskandidater jag har skrivit om är kärleken till både politiken och partiet. Här sticker Joakim ut. Hen uttrycker en stark kärlek till ideologi och partiprogram men de gånger i texterna som hen uttrycker sig om partiet är det i kritiska ordalag. När jag läser igenom Joakims text känner jag igen några resonemang som miljöpartister använde i högre grad när jag gick med i partiet, i början av 00-talet, och mer sällan idag. Hen återkommer till det nuvarande partiprogrammet många gånger, men det skrevs ju innan drygt hälften av våra nuvarande medlemmar gick med. Min fråga till Joakim är nog vad hen anser vara det bästa med partiet i sig idag – och hur hen skulle se på en situation därgräsrötterna röstar ”fel’, ur hens ideologiska synsätt?

Akko Karlsson skrev ett blogginlägg den 3 januari på temat Kandiderar till Språkrör. (Och skrev ett mail till mig – tack för tipset!)

När jag gör ett ordmoln på Akkos text så kliver orden Miljöpartiet, människor, står, också, ser, parti fram lite tydligare:

Akko tar i sitt inlägg avstamp i kongressen och den stora uppgiften att vi nu står inför ett viktigt skifte då vi väjer nya företrädare, dels efter valframgången och dels efter det skifte i synen på Miljöpartiet som skett de senste åren. Men hon påminner också om att våra idéer trots allt fortfarande inte är okontroversiella och därmed är utvecklingen framöver inte given. Självklart måste förtroendet förvaltas vidare (där är språkrörsvalet en av de viktigaste pusselbitarna).

Hon presenterar sig själv och sin bakgrund, bland annat att hon ”valt” att bo kvar på landet (jag vet att hon arbetspendlat tidigare) och att hon därmed bor ”nära” miljöfrågorna i egenskap av biodlare, trädgårdsnörd och som person som älskar mångfald av liv och människor. Hon beskriver sin bakgrund inom olika föreningar för miljö- och mänskliga rättigheter samt bygderörelsen. Under de senaste fyra åren har hon tagit tjänstledigt för att vara politiskt engagerad i regionpolitiken. Hon är idag regionalt språkrör för Kalmar län.

Akko berömmar partiorganisationen Miljöpartiet lite mer än riksdagspartiet Miljöpartiet (min tolkning) och betonar våra kopplingar till de internationella gröna samorganisationerna och systerpartier kring Östersjön och nickar till Grön Ungdom och Gröna Studenter som framgångsrika sidoorganisationer. ”Jag ser också kraften att Miljöpartiet attraherar och är öppna för människor med levande erfarenheter från andra fält en rent partipolitiska.”

Akko ser det som en fördel att hon inte sitter i riksdagen och kan föra in det perspektivet och delta mer aktivt i partiarbetet runtom i landet snarare än i riksdagshuset. (Hon har tidigare kallats ”karismatisk outsider” av Birger Schlaug).

Hennes ”ledord för partipolitiskt engagemang” är människa, miljö och livsstil. Hon beskriver de enligt följande
Människa – principer om migration och vår kreativa människosyn, kultur, vardagsengagemang.
Miljö – klimat, utarmning av jorden, utfiske, artförsvinnanden, kärnkraft.
Livsstil – politik för att leva mer och arbeta friare, konsumera mindre och smartare, folkhälsa, grundtrygghet.

Min fråga till Akko bli av ganska praktisk karaktär. Partiet har tidigare haft ett språkrör utanför riksdagen och, vad jag erfarit, ganska dåliga erfarenheter av det. Bland annat förlorar den personen möjligheten till partiledardebatter, den löpande kontakten med riksdagsjournalister mm. Det kan finnas en risk att det språkröret som har riksdagsplatsen blir ”första” språkrör och det andra får svårt att nå ut medialt. Jag undrar om Akko ser några sådana risker? Och om det finns en större risk om det just är det kvinnliga språkröret som står utanför riksdagen?

Åsa Romson skrev sin artikel ”Miljöpartiets uppgift är att leda debatten om långsiktigt hållbar utveckling” på Newsmill den 27 december.

I ett ordmoln framstår Miljöpartiet, måste, långsiktiga, lösningar, Sverige som extra tongivande.

Åsa inleder sin text med att betona att Miljöpartiets huvuduppgift är att lyckas få den politiska debatten att handla om långsiktig samhällsutveckling (framför allt miljö och klimat, men också social hållbarhet och framtidstro). Hon är kritisk till hur partiet klarade av den uppgiften – som jag brukar säga, ”att hålla sig ovanför plånboksfrågehavsytan” – i den gångna valrörelsen. Hon kallar det för en läxa vi måste lära oss. Senare i texten återkommer hon till en annan läxa: att Miljöpartiet inte ensamma lyckades göra det rödgröna alternativet ”modernt”.
Så, som jag läser texten är Åsa kritisk till två saker i valrörelsen: 1) vår egen kommunikation om den gröna politiken 2) de röda partiernas förmåga att framställa sig som attraktiva i det rödgröna samarbetet.

Åsa vill inte förlamas av diskussionen om tillväxt, utan vill istället att vi ska ge oss in i en bred diskussion om utveckling. Ökad folkhälsa ser hon som ett exempel på en sådan fråga, med förebyggande politik, men det finns också fler områden: ”Som grönt parti i västvärlden måste vi visa på lösningar för ett samhälle där fler dör av övervikt än undernäring, där företag kan redovisa vinster samtidigt som naturresurser skövlats och där hatretoriken breder ut sig trots stora landvinningar i respekt för allas olikheter.”

Hon är sedan ideologisk och kallar motsättningen socialism och kapitalism för förra seklets politiska konflikt och trycker på Miljöpartiets obundenhet till de politiska blocken. Åsa tycker att årets valrörelse visar på ett behovet av ett alternativ till höger och vänster.

Sedan punktar hon ner två politiska områden där ett grönt parti i Sverige ska ha sin huvudsakliga fokusering :
Miljöpolitiken, som förändrats mycket under partiets 30 år. De andra partierna är inte längre lika aparta som då. Vi behöver samarbeta med forskningssamhället (som Åsa tills nyligen var en del av, som forskare inom miljörätten) för att utveckla ny miljöpolitik.
Levande demokrati och medborgarengagemang. Hon menar att det är en grön huvuduppgift att arbeta med demokratifrågor. Ett väldigt indiviudualistiskt samhälle som Sverige riskerar att bli svagt på delaktighet. Hon vill arbeta för egenmakt och ökat engagemang. Hon menar att en av Sveriges utmaningar ligger i att människor ska känna att de är en del av samhället – i egenskap av medbestämmande. Hon menar att det, förutom positivt i sig självt, är nödvändigt för att skapa respekt för jordens resurser och kommande generationer.

Det jag gillar allra mest i texten är Åsas ideologiska självförtroende och det är skönt att läsa helgrön retorik. Men jag undrar ändå, hur ser Åsa då på möjligheterna att gå till val 2014. Bör det vara i samarbete med något annat parti ur oppositionen eller ensamma? Hur ska ett sådant samarbete se ut? Det blir tydligt att hon är kritiskt till hur vi klarade av att sjösätta ”de rödgröna” 2010, men hur skulle Åsa vilja möta väljarna 2014?

Bodil Ceballos skrev sin artikel Därför kandiderar jag till språkrör den 17 december på Newsmill.

I ett ordmoln över Bodils text sticker orden Miljöpartiet, också, landet, kommuner, politik, bara, ute ut som lite större än de andra.

Bodil inleder med internationella jämförelser med gröna framgångar och andas en tillfredsställelse över att gröna perspektiv äntligen tas på allvar. Klimatfrågan som vi pratat om sedan vi bildades är idag den viktigaste politiska frågan. Det är stort.

Sedan pekar hon ut alla lokalavdelningar och regionala avdelningar som hade stora framgångar i valet 2010 och nu sitter i majoriteter – vilket förpliktigar. Senare återkommer hon till den principen, att det är viktigt att vi förvaltar det förtroendet för att kunna växa ytterligare 2014.

De kommunala och regionala framgångarna gör också att Sverige kommer att få en grön omställning – även om vi sitter i opposition i riksdagen. Bodil konkretiserar den gröna omställningen till bland annat kollektivtrafik, bostadsupprustning, hållbar besöksnäring, biogasproduktion… Bodil är bra på att konsekvent i texten ta med perspektiv från både stora och små kommuner, både landet och storstaden (jag tror att det blir naturligt för en politiker som bor på landet, varit kommunalpolitiker i en stad, nu jobbar i Stockholm men också har arbetat i Bryssel). Bodil vill använda oppositionen i riksdagen till att driva utvecklingen framåt för att ge kommunerna de instrument som de behöver i den här omställningen.

Vidare trycker Bodil på att den gröna politiken skapar arbetstillfällen, ökade skatteintäkter och därmed större möjligheter att satsa andra kommunala frågor. Jag tolkar det som att hon vill att Miljöpartiet också ska vara en politisk röst för trygghet, bra skolor och förskolor, kvalitativ hälsovård, omvårdnad och kultur.

Det intressantaste tycker jag blir (som med de andra kandidaternas texterna) när man kan ana vad Bodil skulle vilja att partiet prioriterade och utvecklade politik inom framöver. Hon nämner
* förutsättningarna för småföretagen
* jord- och skogsbruk
* besöksnäringen
* infrastruktur
Hon trycker också på att man måste föra en nära dialog med medlemmar och väljare runtom i Sverige och forma politiken för 2014.

Hon avslutar med att skriva några rader om vilka frågor hon själv arbetat med de senaste åren – tillika hennes privata hjärtefrågor – migration och globala rättvisefrågor. Som kommunpolitiker har hon dock framför allt arbetat med miljö och fysisk planering. Som tredje fråga nämner hon kultur. I egenskap av språkrör verkar det som att ett av de budskap hon ser som centrala är att lyckas förklara sambandet mellan de globala problemen och de lokala frågorna. Och att stärka oss både i storstäder och på landet. Hon trycker i avslutningen på att uppdraget som språkrör måste vara hela partiets röst, på alla fyra politiska nivåerna.

Jag anar mellan raderna att Bodil tycker att riksorganisationen prioriterat riksperspektivet och storstäderna på bekostnad av det kommunala/regionala perspektivet och landsbygd/glesbygd de senaste åren. Jag är själv uppvuxen i glesbygd och småstad och har bott i olika större städer de senaste åren så jag är också intresserad av sådana aspekter. Min fråga till Bodil blir då om hon kan utveckla det tänkandet. Hur gör man bäst för att prioritera både storstads- och landsbygdsperspektiv. Hur växlar man från ett riks- till ett helhetsperspektiv? Hur skulle partiets framtoning förändras?

Den 16 december skrev Gustav Fridolin artikeln Jag vill bli forward i det gröna laget på Expressen Sidan 4 om att han ställer upp i valet till språkrör. Hans kandidatur var dock vid det här laget väntad av de flesta.

I ett ordmoln för Gustavs text blir det väldigt många ord. (Vilket kanske är symptomatiskt för en politiker?) Men några ord som sticker ut i molnet är politik, tid, skolan, tror, talar och miljöhjältar.

Gustavs text kretsar kring människor. Vi får träffa skånska vardagshjältar som en vän i SEKO-jacka som jobbar vid järnvägen, en familjeföretagare i slips som ställer om företaget till grönt och en stor grupp människor som av olika anledningar engagerat sig mot Shells planer på att exploatera på Österlen.

Gustav fortsätter sedan att skriva ett stycke om framtidstro - ett ord som jag gillar när våra språkrörskandidater använder. Där har nämligen ett grönt parti en viktig funktion – att skapa framtidstro på ett nytt politiskt projekt. Den gröna rörelsen och den gröna politiken. Alla relevanta reportage och avhandlingar jag läst om högerpopulistiska och främlingsfientliga partiers framgångar vittnar om bristen på framtidstro som rot till problemet. Det är människor utan framtidstro som engagerar sig och det är människor utan framtidstro som röstar på högerpopulister. För oss är det inget alternativ att anpassa vår retorik i hopp om att några väljare ska gå från ett främlingsfientligt parti och till oss. Vi ser vår roll som något helt annat – och mycket större.

Därefter listar Gustav politiska reformer där han är mer konkret utifrån när regeringen medvetet gjort val som tar oss längre bort från den gröna visionen. Framför allt formulerar också snyggt varför klimat och miljö är ett område som inte kan förminskas enligt liberala principer om att alla kan göra rätt för sig och möjligen straffas när man gör fel: ”När vi så står inför vår största utmaning någonsin – klimathotet – finns det de som vill förvandla det till en fråga om att ha råd att välja rätt. Om att vi var och en ska köpa oss glorian som miljöhjälte. Men hur jag än försöker kan jag inte använda jobbskatteavdraget till att lägga min egen tågräls.”

Jag tror inte de exempel som Gustav inleder med är slumpvist valda: en fackligt aktiv, en entreprenör och ett folkinitiativ som engagerar sig mot ett storföretag. Jag tror att Gustav vill att Miljöpartiet ska närma sig de här grupperna: facken, småföretagarna och folkrörelserna. Det välkomnar jag varmt.

Men om jag ska rikta något frågetecken mot Gustav så saknar jag, i den här texten, lite mer konkretioner om hur vi, som (fortfarande) relativt litet parti ska lyckas med det? Att både bedriva parlamentariskt arbete, kampanja/kommunicera och dessutom aktivt nå ut till grupper som traditionellt sett inte sett oss som en naturlig samtalspart – hur bygger man en sådan organisation? Och vad är språkrörens roll i det arbetet?

Min serie om språkrörskandidater och deras lanseringstexter fortsätter idag med Gunvor G Ericson som publicerade texten Framgångsvågen får inte tas för given på Newsmill den 16 december.

Vi börjar med ordmolnet, där några ord tydligt sticker ut: Människor, ska också, både, hälsa, hållbart. För mig är Gunvor en av de gröna politikerna som tydligast fokuserar på att lyfta fram den sociala hållbara utvecklingen:

Det är också redan i andra stycket hon trycker på vikten av både en ekologisk, ekonomiskt och social hållbar utveckling. Hon gör också kopplingen till hur vi människor påverkas av miljöproblemen, med kemikalier som exempel för att också kunna sätta ihop det med folkhälsoperspektivet. Gunvor är sjuksköterska och det var just kopplingen mellan hälsa och miljö som fick henne politiskt engagerad.

Sedan går hon igenom några politiska perspektiv som är viktiga för henne att utveckla:

- Ökade klyftor försämrar folkhälsan. Slutsatsen är att ett samhälle med stora klyftor skapar ohälsa och bromsar ekonomisk utveckling. Hon trycker också på ekonomisk ansvarstagande med långsiktighet i det ekonomiska systemet.

- Grön politik tar ansvar. Här citerar hon ett välspritt grönt citat, ”människan är en aktiv och skapande varelse som vill och kan ta ansvar” (tror det är ur ett gammalt partiprogram, men används flitigt) och går igenom migration, evidensbaserad politik, jämställdhet och lika rätt, jobb och företagande och framför allt ett hållbart arbetsliv.

- Ny arbetslivstrygghet. Hon sammanfattar Gunvor Miljöpartiets förslag om arbetslivstrygghet (att bland annat slå ihop a-kassa och sjukförsäkring och göra det till en obligatorisk försäkring), där Gunvor varit drivande och talesperson. Det är en kontroversiell fråga ur fackligt synhåll, så Gunvor parerar med att hon själv varit fackligt aktiv och vill ha en dialog i hur man ska lösa den här frågan.

- Språkrör i ett team. Gunvor betonar, som andra brukar uttrycka det, ”laget istället för jaget”. Hon lyfter fram riksdagsgruppen, partistyrelsen och partisekreteraren. Och så lyfter hon några personliga erfarenheter som hon tror gör henne till en bra lagspelare: en bakgrund i idrottsrörelsen, kanslichef för partikansliet på 90-talet, en gedigen landstingserfarenhet (då hon bland annat skapat en regnbågskoalition på sex partier).

Avslutningsvis trycker hon på att vi inte ska vila på våra lagrar utan tvärtom bjuda in ett en bred dialog för att forma partprogrammet och den gröna politiken. Alla medlemmar ska känna att medlemskapet betyder något. Detta är något jag själv utvecklat i mina texter – principer om att varje medlem är en fullvärdig medlem.

Utifrån de fyra punkterna Gunvor skriver om tycker jag mig skönja en språkrörskandidat som har en gedigen erfarenhet av partiet på olika nivåer, och brinner allra mest för folkhälsofrågorna i ett brett perspektiv. Och att hon ser vårt förslag om arbetslivstrygghet som en av de viktigaste reformerna för en grön utveckling av Sverige. Redan i början av texten slår hon fast (vad jag kan läsa in som) det enda konkreta området där Gunvor uttrycker att Miljöpartiet bör utveckla politiken – hur miljö- och folkhälsoarbete kan hänga samman.

Min fråga till Gunvor blir ur ett liberalt perspektiv på folkhälsopolitik. Förra sommaren läste jag liberalen Johanna Nylanders bok Är det så farligt som bland annat tar upp mindre lyckade exempel på när staten reglerat/förbjudit/varnat för beteenden och produkter som i efterhand visar sig vara överdrivna eller helt felaktiga. Jag är nyfiken på hur Gunvor ser på de ideologiska principerna för en grön politiker som vill utveckla folkhälsopolitik?

edit: Gunvor har svarat här, som satte igång en diskussion mellan ovan nämnda Johanna Nylander och NEOs Mattias Svensson.

Jag har läst de texter som språkrörskandidaterna publicerat (i egenskap av kandidater) och tänkte ge mig på att lämna lite kommentarer här i bloggen under januari.

Först ut med en artikel var Mikaela Valtersson med texten ”Därför kandiderar jag” på sin hemsida den 8 december (samma text en liknande text lades sedan upp på Newsmill den 21 december). Om man filtrerar artikeln i en ordmolnsgenerator får man det här resultatet:

Orden gröna, människor, behöver, politik och Miljöpartiet sticker ut. (Eller kanske ”gröna människor behöver politik och Miljöpartiet”?)

Mikaela gör en del inspirerande jämförelser med framgångar för den gröna rörelsen i andra länder. Hon menar självsäkert att vi har visat att det bara är de gröna idéerna som ger långsiktiga svar på den ekonomiska politiken. Dock uppskattar jag hur hon medger att framgångar och en växande organisation också ställer högre krav på oss (det är ett liknande resonemang som i min egen text).

Maria Wetterstrand sa i sitt tal på kommundagarna att det var miljöfrågorna som fick henne att bli medlem, men Miljöpartiets människosyn som fick henne att bli kvar. Mikaela resonerar liknande, hon gick med för miljöfrågorna men har sedan dess vidgat perspektiven. Och det citat som tilltalar mig mest är när hon sammanfattar den gröna människosynen, bortom höger-vänster: ”I Miljöpartiet har vi lyckats kombinera en frihetlig syn på individen med en tydlig politisk målsättning om minskade klyftor mellan människor”.

I den andra delen av texten listar hon några områden som jag uppfattar att hon tycker är viktiga gröna områden där vi kan bli vassare, genom till exempel rådslag och annan politikutveckling:
1. Klimatförändringar och ekosystem
2. Hur vi mäter och definierar välstånd (tillväxtsfrågan, nya välfärdsmått)
3. Hur korta arbetstiden med ansvar för ekonomin
4. Jobbpolitik och arbetslivstrygghet
Det är spännande och ganska breda områden. Särskilt välståndsfrågan är ju brinnande, med tanke på de demografiska förändringar som ligger framför oss. Jag tror också att rådslagen är ett bra verktyg för att utveckla de etablerade gröna principerna för att hitta konkreta och moderna reformer att sjösätta.

Därefter listar hon politiska områden där Miljöpartiet har potential att breddas. Det blir ganska många: utbildning, utrikes- och säkerhetspolitik, lika rättigheter, vård, folkhälsa, jämställdhet, personlig integritet. Men sedan avslutar hon dessutom med de områden hon själv arbetat mest med de senaste åren: ansvar för Sveriges ekonomi och migrationsfrågor. Min gissning är att det är de frågorna Mikaela helst vill bredda partiets profil med – ekonomiskt ansvarstagande och migration.

Jag tror att migration är en fråga som väldigt många miljöpartister har som ”andra” fråga. Eller rent av som första, före miljö. Vi är många som är stolta över vår profil att både värna asylrätten och samtidigt hitta andra legala vägar, som arbetskraftsinvandring, till Sverige. (Det är också en fråga som fler språkrörskandidater har varit engagerade i.)

Jag tycker att Mikaela text känns väldigt grön och inspirerande. Men mitt frågetecken till Mikaela blir väl hur hon hade tänkt att partiet ska hinna med allt? Om vi både ska utveckla politiken inom fyra breda gröna politikområden och dessutom profilera oss inom sju ytterligare frågor – och sedan prioritera ekonomi och migration… När är vi färdiga med det projektet? Och har vi verkligen gjort en prioritering då?

edit: Makthavare.se skriver om min ”granskning” av kandidaterna. Jag vidhåller dock om att det handlar snarare om sammanfattningar och reflektioner. Granskningen får medierna sköta. :)