Ikväll behandlades en S-motion om tillgänglighet som S, V, MP enats om att i stort stödja. Den innehåller flera bra förslag för att intensifiera tillgänglighetsarbetet i Stockholm, som en central samordningsfunktion och påtryckningar på det lokala näringslivet. Oppositionen tyckte att förslagen skulle medföras till arbetet med stadens nya handikappolitiska program, men det röstades precis ner av majoriteten.
Mitt anförande:
”För tio år sedan bestämde denna kommunfullmäktige att Stockholm skulle vara den mest tillgängliga huvudstaden i världen i år. Samtidigt beslutade riksdagen att enkelt avhälpta hinder skulle vara borta i år.
Nu har de tio åren gått. Men inte ens en bråkdel av de enkelt avhjälpta hinder som handlar om nivåskillnader eller avsaknad av dörröppnare till butiker, restauranger och så vidare har åtgärdats.
Jag vill citera Maria Johansson, ordförande för DHR: ”Tio år kan kännas som lång tid och kanske var det ett av problemen nu när vi blickar bakåt, att det kändes så långt tills det skulle vara uppfyllt, att man hade tid på sig och att det inte var någon brådska. Tio år som vi var många som trodde skulle innebära förändring, förändring och framsteg. Tio år, tre utvärderingar och tre regeringar senare kan vi konstatera att det verkar som att drömmen kommer gå i kras.”
Jag upplever att det är ur den här frustrationen som den motion vi behandlar idag är skriven. Och jag tycker att det är tråkigt att den blir nonchalerad av majoriteten.
Det är förvisso bra att majoriteten föreslår ett kommuncentralt samråd med handikapporganisationerna. Det är där kompetensen i de här frågorna finns. Det får dock gärna vara mer frekvent än årligen.
Det är också bra att majoriteten håller med motionären om att 2010 inte ska ses som ett slutdatum i arbetet med tillgängligheten i Stockholm. Ni uttrycker att ni, trots en viss utveckling, ”ändå inte är nöjda och att ”arbetet ska fortsätta”. Då frågar jag mig: Om vi under tio års tid har arbetat, för något så grundläggande att Stockholmarna ska ha tillgång till sin egen stad och misslyckats. Räcker det då att fortsätta arbetet? Eller ska arbetet kanske intensifieras?
Det är pinsamt att politiker av alla färger – hittills har låit bli att sätta in politiska styrmedel för att tillgängliggöra Stockholm. 2010 var inte ett delmål, som majoriteten uttrycker i det här ärendet. Det var målet. Vi misslyckades. Under budget-KF så beklagade sig representanter för majoriteten att det saknade delmål för de här målen. Men vem har ansvaret för det?
Vi från den rödgröna oppositionen föreeslår att motionärens förslag tas med i beredningen till det handikappolitiska programmet, detta i enlighet med Handikapprådets yttrande. Det verkar ju onekligen som att vi kan behöva nya grepp.
Därför yrkar jag bifall till den reservation som S, V och MP kommit överens om.”
Ansvarigt borgarråd Anna König Jerlmyr (M) tog replik och tyckte att vi i oppositionen var lite väl negativa då tillgänglighetsarbetet ändå går framåt (konstigt vore väl annars?).
Sedan trodde jag att jag hade två kontrarepliker kvar, så jag fokuserade i den andra repliken på att kommunen kan vara påtryckande även mot näringslivet och inte bara ändra sina egna verksamheter. Men replikskiften i motioner är tydligen kortare än i frågestunden, så König Jerlmyr fick inte svara – och jag fick inte göra det inlägg som jag hade tänkt ha som avslutning.
Så – det finns all anledning att återkomma. :)